Kinas växande lokala statsskuld driver landet mot ekonomisk instabilitet, och analytiker varnar för att följderna kan lamslå infrastrukturprojekt och öka den allmänna ilskan. Krisen, som drivits av åratal av okontrollerad upplåning från provinsiella och kommunala myndigheter, hotar nu att rasera flera års utvecklingsframgångar.
Omfattningen av upplåningen
Lokala myndigheter i Kina har samlat på sig biljoner yuan i skulder, mycket genom off-balans-finansieringsinstrument som använts för att finansiera vägar, broar och stadsutveckling. Även om centralregeringen har försökt strama åt utgifterna har pandemins stimulanspaket och fastighetsnedgången gjort att många regioner kämpar med att betala sina förpliktelser. Obligationsbetalningar förfaller, och vissa regioner uppges ta nya lån bara för att täcka räntekostnader.
Vad händer om infrastrukturen rasar
En fallissemangsspiral skulle nästan säkert stoppa allt nytt byggande och försena underhåll av befintliga projekt. Det är inte en hypotetisk situation – flera mindre städer har redan sett ofärdiga motorvägar och avstannade tunnelbanelinjer. Om krisen fördjupas kan ringeffekterna slå mot transporter, elnät och vattensystem som miljontals människor är beroende av varje dag. Risken är inte bara ekonomisk; den är fysisk. Brustna vägar eller kollapsade broar skulle vara det mest synliga tecknet på misslyckande.
Varför oroligheter är en reell möjlighet
Allmänhetens tålamod börjar tryta. Uppsägningar inom byggsektorn, försenade löner för offentliganställda och nedskärningar i lokala tjänster är redan rubriknyheter. I ett land där social stabilitet är högsta prioritet kan även lokala protester mot uteblivna löner eller undermålig infrastruktur sprida sig. Centralregeringen har länge förlitat sig på tillväxt för att hålla freden. Om tillväxten stannar av, stannar också säkerhetsventilen.
Pekings begränsade alternativ
Centralregeringen har hittills motsatt sig ett fullt räddningspaket av rädsla för att det skulle uppmuntra till ännu mer oförsiktig upplåning. Istället har man drivit på för skuldbyten och strängare tillsyn över nya emissioner. Men dessa åtgärder är långsamma och löser inte den omedelbara likviditetskrisen. Vissa ekonomer menar att Peking till slut kommer att tvingas ingripa – men den politiska kostnaden för en massiv överföring av medel från centrum till periferin är hög. Ingen vet exakt när eller hur det beslutet kommer att fattas.
