Den senaste omgången av kärnkraftsförhandlingar mellan USA och Iran har stannat upp, då de två sidorna inte kan överbrygga klyftan kring Teherans krav på att behålla anrikningsrättigheter. Sammanbrottet hotar att riva upp månader av noggrann diplomati och kan öka spänningarna i Mellanöstern.
Vad som spårade ur samtalen
Stötestenen är Irans krav på att i stort sett behålla sitt urananrikningsprogram, en position som USA länge har avvisat som en röd linje. Anrikningsteknik kan användas för att bygga kärnbränsle för energi – eller, vid högre renhet, för vapen. Förhandlare har försökt begränsa Irans anrikningskapacitet sedan det ursprungliga avtalet från 2015 kollapsade, men den senaste omgången gav inga framsteg. Tjänstemän med insyn i diskussionerna beskrev atmosfären som "glacial" innan de två sidorna gick därifrån utan att bestämma ett datum för återupptagande.
Irans position är fast
Teheran har konsekvent hävdat att anrikning är en suverän rättighet enligt icke-spridningsavtalet. Den iranska regeringen säger att den vill ha kapaciteten för fredliga ändamål och inte har för avsikt att beväpna den. Men den hållningen har väckt skepsis från Washington och europeiska allierade, som pekar på Irans tidigare hemliga anrikningsanläggningar som skäl för misstro. Med samtalen frusna har Iran fortsatt att utöka sitt lager av anrikat uran – ett drag som ytterligare komplicerar en framtida överenskommelse.
Potentiella följder för regionen
De avstannade förhandlingarna existerar inte i ett vakuum. Ett misslyckande eller ett obestämt uppehåll kan uppmuntra hardliners på båda sidor. I Mellanöstern ser Gulfstaterna och Israel ett kärnvapenkapabelt Iran som ett existentiellt hot. Om diplomatiska kanaler stängs ökar risken för felbedömningar eller hemliga operationer. Regionala säkerhetsdynamiker är redan sköra efter år av proxykonflikter i Jemen, Syrien och Irak. Ett diplomatiskt vakuum kan också ge Ryssland och Kina mer inflytande i regionen, eftersom de fortsätter sina ekonomiska och militära band med Teheran.
Globala diplomatiska ringar på vattnet
Bortom Mellanöstern komplicerar dödläget bredare internationella ansträngningar för att upprätthålla icke-spridningsnormer. Andra länder ser på för att se om USA kan förhandla fram begränsningar av anrikning eller om 2015-ramverket är permanent dött. Europeiska undertecknare av det ursprungliga avtalet – Frankrike, Tyskland och Storbritannien – har försökt rädda något, men utan USA–Iran-engagemang är deras alternativ begränsade. FN:s kärnkraftsövervakare, IAEA, har varnat för att dess tillgång till iranska anläggningar minskar, vilket gör verifiering svårare.
Frågan nu är om någon sida är villig att mjuka upp sin position innan stilleståndet blir oåterkalleligt. Inga nya samtal har planerats, och båda huvudstäderna har signalerat att de är beredda att vänta ut den andra. Ju längre dödläget varar, desto mer kommer regionen – och världen – att få leva med konsekvenserna.
